1 Petr 4:7–10 Trofast förvaltning av Guds gåvor
Jag blir glad då jag tänker på henne. Och hon var glad. Som pensionär
hade hon på ett oväntat sätt fått nytt innehåll i sitt liv. Hon hade fått
ett arv som gav henne helt nya utmaningar. Inte hade hon någon större
erfarenhet av hur man sköter det ekonomiska. Men den nya värld som
öppnade sig var spännande. Det var ju inte frågan om hennes pengar, så
tänkte hon. Det hon fått var ett arv att förvalta på bästa sätt. Till vad
då? Jo, till Guds ära och för Guds rike. Så hon förkovrade sig, tog hjälp
av experter, kalkylerade, analyserade, bad och gjorde vad hon kunde för
att ta hand om den oväntade gåva hon fått.
Min amerikanska vän ställde frågan: ”Var finns de största skatterna
på vår jord?” Det blev tyst. Tankarna gick till olika platser och länder på
vår planet. Var finns oupptäckta fynd? Eller finns det sådant som någon
eller kanske bara några få vet om? Hemliga skatter? Han gav själv svaret:
”Begravningsplatsen!” Och sen kom förklaringen: På begravningsplatsen
finns mycken visdom och erfarenhet nedgrävd som aldrig blivit
förmedlad till nya generationer. Punden, gåvorna blev nedgrävda.
Jag måste få berätta för dig om en skatt jag funnit. Jag hade sökt efter
skatter på många håll och hittat en del. Men så stötte jag till något på
den egna gårdsplanen. Det visade sig vara en skattkista. Det var som att
få del av ett arv. Att förvalta.
I skattkistan fanns tre rariteter. Den ena klenoden var en tresidig
diamant. Den sida i diamanten som jag först blev fascinerad av gjorde
att jag såg mitt människovärde, min personlighet, olika färdigheter och
talanger, skapelsen som jag är en del av. Äktenskap, barn, ja livets gåva.
När jag vände på diamanten såg jag konturerna av ett kors och en tom
grav. Också den tredje sidan pockade på min uppmärksamhet. Jag såg
den kristna gemenskapen, bikt, nådegåvor och det eviga livets hopp. Du
anar dig till skattens namn, trosbekännelsen.
Men det fanns två dyrbarheter till. Den andra var en lagtavla. De tio
buden. Min första reaktion var att det är väl ingen skatt, bara varningar.
Sådana brukar ju finnas i olika skattsökningshistorier. Men jag såg något
som glimmade till. Lagtavlan var en förteckning över tio Guds gåvor.
Jag läste att jag har en Gud, jag behöver inte göra mig gudar eller vara
gud själv. Jag har fått hans namn, uppenbarat i en historisk person, Jesus
från Nasaret. Jag upptäckte vilodagens gåva, relationer att hedra och
utveckla, livet att ta vara på, äktenskapet och sexualitetens gåva och
ägodelar att förvalta. Jag fann den fantastiska gåva som kommunikation
mellan människor är och ville därför hålla tungan rätt i mun och påmindes
om att bevara framför allt mitt hjärta, för därifrån utgår allt.
Det fanns ännu mer i kistan. En dyrgrip till. Jag fann en bön som är
översatt till mer än 2500 språk. När jag började tyda texten märkte jag
att den också är full av gåvor: Gud som vår gode Pappa, hans rike att
leva i, hans vilja att söka, bröd jag behöver, förlåtelse och beskydd ...
Han som ledde utgrävningen, Martin Luther, sa en gång: ”Gud själv
blygs inte för att dagligen lära oss det här (trosbekännelsen, buden och
bönen Fader vår), han vet inte något bättre att lära oss ... hur kan vi
då inbilla oss att på en enda timme bli fullärd i det som Gud själv aldrig
blir färdig med att lära oss?!” ”Guds nåd är mångfaldig”, skriver aposteln
Petrus. Och han uppmanar oss: ”Var goda förvaltare av den.” Och
hur sker det? Petrus ger svaret: Använd gåvorna till Guds ära. Låt Gud
förhärligas i allt. Det tjänar livet, det tjänar kärleken, det gör medmänniskan
gott.
Det visste hon, pensionären.
Tack Gud, för alla dina gåvor ...
Hjälp oss att förvalta dem
Коментарі