Bönen Fader vår i Matteusevangeliet och i Lukasevangeliet

Bild för boris

Bönen Fader vår i Matteusevangeliet och i Lukasevangeliet

 

Som ett konkret exempel på en olikhet mellan evangelierna ska vi fördjupa oss något i böneundervisningen i Fader vår. Hur kan man förstå att Herrens bön i Nya testamentet finns i två något avvikande versioner? (Matt 6:9–13), Luk 11:1-4). Matteus berättar att Jesus undervisade om bön i sin bergspredikan och Lukas nämner lärjungen som önskar att Jesus skall lära lärjungarna att be. En del bibeltolkare anser att Jesus gav bönen i samma form men att evangelisterna sedan har skrivit ner den utifrån sin församlingsmiljö på olika sätt. Tanken att Jesus skulle ha undervisat om samma sak men med litet olika ordalydelse konstateras ibland, men förslaget som framfördes redan av Origenes i fornkyrkan verkar oftast vara alltför enkelt. Men tänk om det är så att Jesus gav sin böneundervisning om bönen Fader vår vid åtminstone två olika tillfällen som Matteus och Lukas påstår. Flera saker talar för det synsättet.

 

1. Lärjungens önskan

Lärjungen önskade uttryckligen att få lära sig be. Han ville inte bara få en bön som var identitetsskapande för kretsen kring Jesus. Han önskade sig alltså inte bara en ordalydelse.

 

2. Varning för formalism och verbalism

I Matteus version ger Jesus sin böneundervisning mitt i ett sammanhang när han varnar för hedniskt rabblande och fariseistisk mångordighet. Bön är mer än rätt ordalydelse. Att be bönen Fader vår rakt upp och ner tar högst en halv minut, Jesus kunde tillbringa en hel natt i bön.  Jesus vill säga vad lärnungarna ska be om och för, han ger dem böneämnen, inte en färdigt formulerad bön.

 

3. Det judiska och urkristna bönelivet

Forskare har visat att den judiska bönen på Jesus tid inte var fixerad och ”liturgiserad”. Den judiska bönen på Jesus tid kännetecknades av en balans mellan fast struktur och fri formulering och lämnade rum för fri bön och variation. Den form av Tephilla, som sedan växte fram och kallades Adertonbönen med sina aderton berakoth (välsignelser), var vid Jesus tid inte fastställd. Variationer förekom och rum för tystnad och fri bön gavs också i synagogan. Urkristendomen tog över också det här bönesättet, vilket kan ses i Hippolytus fornkyrkliga nattvardsbön där formuleringen är fri men strukturen fast.

 

4. Viktiga teman återkommer

Lukas och Matteus förankrar Jesus böneundervisning i två helt skilda sammanhang. Det är naturligt att utgå från den verklighet varje predikant (och församling!) känner till, nämligen att en predikant ofta förkunnar samma sak vid olika tillfällen men i något varierande form. Det man upplever viktigt vill man helt enkelt ofta betona.

 

5. Bibeltolkningens svårigheter att hitta den ursprungliga versionen

När exegeterna utgår ifrån att det finns en fast formulerad ursprungsbön är slutsatsen ofta att båda versionerna innehåller delar av Jesus så kallade ursprungliga version. Den naturliga slutsatsen att Matteus längre version skulle vara en utvidgning av Lukas kortare har visat sig vara felaktig, både av innehållsmässiga och semantiska skäl. Orsaken till att bibeltolkare har tyckt sig hitta ”ursprungligt” material både hos Matteus och Lukas kan ses som ytterligare ett belägg för att Jesus gav bönen i något olika ordalydelser. Det fanns helt enkelt parallella traditioner därför att Jesus ofta upprepade sitt budskap. Därför kan båda versionerna anses vara ursprungliga och rätta.

 

6. Avsaknad av doxologi

För en jude på Jesus tid var det omöjligt att avsluta en bön utan en avslutande lovprisning, en doxologi. Det var lika naturligt som vårt ”amen”. Det intressanta är att doxologin, ”ty riket är ditt och makten och härligheten,” inte finns i de äldsta handskrifterna. Doxologin användes redan före år 100 som avslutning på det unisona Fader vår.  Det har sin naturliga förklaring om man utgår från tesen att Jesus i första hand ville ge lärjungarna böneämnen för livet. När han gav dem riktlinjer för bönen behövde han inte nämna doxologin, eftersom den var allmän regel i judisk bön. Därför kunde och fick doxologin växa fram. Om Jesus avsikt däremot hade varit att ge lärjungarna en färdigt formulerad bön skulle en doxologi ha varit av absolut största vikt. Man kan också fråga sig varför Matteus inte har infogat doxologin, om hans syfte hade varit att ge en färdigt formulerad liturgisk bön för församlingslivet.

 

7. Ingen strid om formuleringen

När evangelierna skrevs fanns det inte någon enhetlig, fixerad kristen modellbön. Trots behovet av en enhetlig version med tanke på det gemensamma bruket av Fader vår och trots den vördnad som omgav bönen så att den lärdes ut först efter dopet, ger urkyrkan variationer på bönen. Någon strid om formuleringen känner man inte till. Det kan i sig verka förvånande, men blir förståeligt om man utgår från att Jesus avsikt i första hand inte var att ge någon fixerad bön. Ordalydelsen var någorlunda fixerad vid den gemensamma bönen, men trots det uteslöts inte variationsmöjligheten.

 

Argumenten talar för att Jesus mycket väl kan ha formulerat sig något olika vid olika tillfällen. Den slutsatsen är av stor betydelse. Den har nämligen konsekvenser för synen på Jesus avsikt med böneundervisningen om Fader vår. I stället för att i första hand ge en bön ville han ge en böneguide in i bönelivets rika värld. Han gav riktlinjer för hela bönelivet.

Vilka böneämnen finner vi? I sökandet efter svaret på den frågan har vi stor hjälp av den judiska parallellismen, parallellismus membrorum. Tankerimmet kunde innebära att man i en senare sats belyste samma sak som i den första men med andra ord (synonym parallellism). Den senare satsen kunde också ge en fortsättning och utvidgning av den första satsen (stegrande parallellism).

Evangelisten Matteus som skrev till en hebreisk målgrupp använder parallellismen, medan Lukas, som skrev för icke-judar, kort och gott anger böneämnena. Lukas nämner endast ”inled oss inte i frestelse”, medan Matteus också har orden ”fräls oss ifrån ondo”. Båda har ”tillkomme ditt rike”. Matteus ordalydelse ”ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden” saknas hos Lukas. När vi utgår från parallellismtanken blir böneämnena fem och vi konstatera att samma budskap finns hos både Lukas och Matteus! Det är bara ordalydelsen som varierar.

 

Indelning av Herrens bön utifrån Parallellismus membrorum

 

Matteus 6:9–13                                                                                 Luk 11:1–4

 

1. Fader vår, som är i himlen helgat vare ditt namn                                           1. Fader, helgat vare ditt namn

 

2. Tillkomme ditt rike ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden 2. Tillkomme ditt rike

 

3. Vårt dagliga bröd giv oss i dag                                                                                  3. Vårt dagliga bröd giv oss  i dag

 

4. Förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåter dem oss skyldiga äro          4. Och förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåter dem oss skyldiga äro

 

5. Och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo                                 5. Och inled oss inte i frestelse

 

 

 

Slutsatsen blir alltså att Jesus riktlinjer för bönelivet innehöll fem böneämnen. När vi på det här sättet tar till oss de två versionerna får vi också ett rikt bönematerial och vi ser relationen mellan de fem böneämnena och de böneformer som de leder in i.

 

 

                          

Mera om ämnet finns att läsa

  • Om att förstå olikheterna mellan evangelierna. Salo B, Jesusberättelsen –fiktion eller verklighet

  • Om bönen Fader vår

Salo B, Livets språk. Böneteologi och bönepraxis, synonodalmötesavhandling för Borgå stift. Församlingsförbundets förlag Ab och Libris, 1998 (2:a uppl). ISBN 951-550-506-2. Slutsåld.

Salo B, Vardags – tro. Katekesmeditation – en bortglömd skatt, 2008 (2:a uppl).  ISBN 978-952-5607-09-3.

Salo B, Livets bön – om att be Fader vår, 2010. (2:a uppl).  ISBN 978-952-5607-16-1.

 

 

Dela/Spara